Intervju med Astrid Trotzig

Dato: 05.04.2015
artikkelbilde
Den svenske forfatteren Astrid Trotzig
Vi har tidligere i denne spalte presentert en positiv omtale av Astrid Trotzigs bok "Blod är tjockare av vatten", som kom i 1996 og ble begynnelsen på et spennende forfatterskap for denne koreanskfødte, svenskadopterte kvinnen.

Publisert første gang 03.10.2008

Astrid Trotzig reiser nå rundt i Sverige sammen med sin kollega Sofia French og holder gruppesamtaler med adopterte og deres foreldre. I denne forbindelse har "Adoption", som er medlemsbladet til den svenske adopsjonsforeningen Barnens Vänner, intervjuet henne. Her gjengir vi intervjuet, en smule forkortet, med tillatelse fra Astrid Trotzig samt Mona Berglund som intervjuet henne:

Jag träffar Astrid Trotzig i Piteå i samband med att hon leder en samtalsträff med adoptivföräldrar och vuxna adopterade om adoption. Över en middag pratar vi om hennes engagemang for att prate och skriva om ämnet.

Att hon ville bli författare visste hon tidigt; svenska var det ämne hon tyckte bäst om i skolan. När hon skrev boken "Blod är tjockare än vatten" så var det ett sätt for henne att få avsluta sitt eget identitetssökande. Hon tänkte att det skulle bli ett slut, men det visade sig även bli början på något nytt. Boken som kom ut 1996 fick en väldigt stor genomslagskraft och betydelse for många läsare; något som varken hon eller förlaget hade kunnat foreställa sig.

Efter det att boken publicerats kände Astrid att det skulle kännas konstigt att bara släppa allt och att hon hade fått ett ansvar att leva upp till; att lyfta sina erfarenheter som adopterad.

Hon har alltid sett och ser det fortfarande som en motsättning att hon åker runt och talar om adoption och sig själv; hon tycker att hon är som vilken annan person som helst i Sverige och att det inte är något särskilt att hon ar adopterad.

Det hon har kommit fram till är att hon gärna berättar om sina erfarenheter och upplevelser om människor vill lyssna. Hon vill inte pracka på människor åsikter och hon tycker inte om att framhäva och än värre marknadsföra sig själv. Annonsen i Svenska Dagbladet om att hon och kollegan Sofia French påbörjat projektet med samtalsgrupper var så liten att Astrids mamma inte såg den, trots att hon letade den dag hon visste att den skulle vara med.

Astrid säger att hon inte är insatt i forskning som rör adoption och att hon aldrig vill ge rekommendationer; det hon vill bidra med är just att förmedla sina egna erfarenheter och lata läsare eller deltagare dra sina egna slutsatser. Därför är hennes och Sofias nuvarande projekt inte någon kurs utan en samtalstraff och dialog för att lära sig mer om andras erfarenheter.

Astrids utgangspunkt är att alla adopterade är individer och att det därfor inte fines några generella svar. Men ingen av oss är isolerade individer; vi lever tillsammans i ett samhälle. Om adopterade enbart levde tillsammans med sina familjer skulle de inte behöva känna att de tillhör en särskild grupp eller sticker ut, men vår umgivning tvingar adopterade att inse att de betraktas som just adopterade. Hur adoptivföräldrar och de adopterade bemöter detta är också individuellt och alltid sammankopplat med ett val.

Ett exempel som hon brukar berätta om är när adopterade barn ska börja på förskola; föräldrarna ställs då inför frågan hur mycket de ska informera personalen om att barnet är adopterat. Oavsett hur foräldrarna väljer att göra kommer barnet att mötas av frågor från de andra barnen.

Vi pratar även om att adoption är ett laddat ämne och Astrid menar att det till stor del beror på att adopterade och adoptivforäldrar år så nära och personligt berörda. Medvetet eller omedvetet gör kommentarer och debatter att adopterade och adoptivföräldrar ofrånkomligen mäter sig med det som sagts. Vad tycker jag om det som sagts? Är det så for mig? Man dras in i debatten. För Astrid blev detta väldigt tydligt under debatten om adopterade occh självmord 2002, när hon till sist gjorde ett undantag och tillsammans med Tove Lifvendahl och Lena Sundström skrev ett debattinlägg, dels for att försvara sina föräldrars val att adoptera, dels for att hon kände sitt ansvar i sin roll som "offentlig" adopterad.

Hon tycker att adoptivföräldrar ofta får vara måltavlor; de granskas och ifrågasätts hårdare än andra foräldrar. Anledningen till detta tror hon är hierarkin som sätter biologisk över adopterad, till följd av vår syn på biologi och moderskap.

Här kommer vi in på grunden till hennes engagemang; om biologiskt och adopterat vore jämbördigt skulle vi inte diskutera t ex. utseende eller vilket land barnet kommer ifrån. Astrid är helt övertygad om att blod anses vara tjockare än vatten, men att kärleken är starkare än blod. Hon menar att människor inte överlever mentalt utan kärlek, oberoende om vi lever med vår biologiska familj eller adoptivfamilj. Detta kärleksbudskap provocerar ibland både adopterade och andra och hon blir ofta ifrågasatt för att inte ta de biologiska banden på allvar.

Det har gått 11 år sedan "Blod är tjockare än vatten" kom ut och sedan dess har mycket hänt. Det enda som inte förändrats är hennes utseende och det faktum att det fortfarande påverkar hur hon blir bemött. Sättet det görs på är annorlunda jamfört när hon var barn, men det är ända något hon måste förhålla sig till.

Den största förändringen för henne själv är att hon helt har släppt sitt sökande efter sin biologiska familj. Hon säger att hon inte hade trott att det skulle bli så och att det känns väldigt skönt att ha gjort det.

En annan stor förändring är att hon själv blivit forälder. Numera ställs hon själv inför samma typ av frågeställningar som adoptivforäldrar. Eftersom hennes barn inte heller har ett "nordiskt" utseende måste hon t.ex. välja om hon ska förklara  varför han har sitt utseende for personalen och barnen på sonens förskola.

Hon måste även fundera över vilken bild hon vill att hennes son ska få av Korea och vilken etnisk identitet han ska få. Det hon vill förmedla är att det inte går att bestämma åt barnen, men att foräldrar måste visa barnen att de är medvetna om frågorna och att de är stolta över att barnet har ett annat ursprung. Hon och även adoptivföräldrar måste också vara förberedda pa att barnen senare kommer att ha frågor och kanske anklagelser for att antingen ha berövat eller prackat på barnet en identitet.

Sonens tankar och reaktioner har bidragit till att Astrid har fått tänka över frågor igen och omvärdera sin inställning och sina åsikter; vilket hon tycker är viktigt att alla människor gör.

Själv får hon ständigt förhålla sig till sin egen adoption och hon påverkas naturligvis fortfarande av den. Hon behöver höra saker berättas om sin adoption om och om igjen. Som tur är ställer mamma alltid upp som samtalspartner!

Del med andre: